Ann-Therése Samuelsson

Min LCHF-resa startade i mars 2013.

När jag var 20 år, 1976, gick jag min sjuksköterskeutbildning. Under den tiden upptäcktes min mammas diabetes. Hon var då 49 år och hade precis fått sin första hjärtinfarkt. Jag lusläste allt jag kom över om behandling, och på den tiden, i Borlänge, så var kostbehandlingen en slags lågkolhydratskost. Mycket sparsamt med bröd och potatis, frukt max två gånger i veckan, och naturligtvis inget kaffebröd. Kött, fisk, ägg det man ville, och mycket grönsaker.
Det fanns inga bra mätmetoder för sockret, utan det var stickor som hade ett spann på 5-10 enheter i blodsocker.

Ca 25 år senare skulle jag själv diagnosticeras med diabetes typ LADA. En diagnos som var relativt ny, man hade endast känt till den i ett femtontal år. Jag var mentalt förberedd, och visste ungefär hur jag skulle äta och sköta mig med mat och motion. Jag började träna ännu mer organiserat än tidigare, bla så började jag träna längdskidåkning.
Jag fick till en början tabletter av typen ”insulinutkramande”. Blodsockret var mycket svårstyrt, och jag hade ofta känningar, men lika ofta höga värden.
Jag gick till min diabetessjuksköterska för råd och stöd. Hon var väldigt vänlig och tillmötesgående. Av henne fick jag broschyrer som handlade om ”Mat vid diabetes.” Det vet jag  vad det är tänkte jag! Men icke!!! Ät tre mål mat om dagen, plus två mellanmål. Mellanmålet var en smörgås, eller skorpor (=bulle) eller ett par frukter. Maten kunde vara pannkakor med sylt. Pannkakor med sylt??? Men det är väl inte mat för en diabetiker, frågade jag. Joooodå, numera kan man äta vad som helst, svarade min diabetessköterska!

Förbryllad gick jag hem. Gillar inte pannkakor, och framför allt, jag hade alltid varit mån om mitt utseende, så jag visste precis hur jag skulle äta för att inte gå upp i vikt!
Fick gå över till insulin efter några år, och livet blev lättare!

Vid LADA har man en långsam destruktion av insulinproducerande celler, så mitt insulinbehov steg successivt. Efter ett par år hade jag gått från 5 enh/dag till 33, av lång- och korttidsverkande.

För fyra år sedan, var Michael Mosley på TV. Han med 5:2. Min sambo såg programmet, och berättade entusiastiskt om hur det gick till, och hur det kunde fungera. Sagt och gjort, samma vecka började vi. Det var hemskt till en början. Jag var hungrig, hungrig, hungrig.
Så började jag prata om att LCHF också kunde hjälpa för att gå ner i vikt, och framför allt att få blodsockret att gå ned. Jag hade en granne, med typ2 och minst 30 kg övervikt, som året innan hade börjat med LCHF ((Thomas Andersson i Smarta)) och bara smält bort sin vikt, och dessutom inte var diabetessjuk längre! Ska vi testa undrade min sambo.

Sagt och gjort! Jag kunde en hel del om vilken mat som gick att äta redan, vi läste recept tillsammans och min kära sambo lagade den ena goda rätten efter den andra!
Det tog ca ett halvår. Resultat? Vikten ned 10 kg och insulinbehovet ner från 33 till….5. Vissa dagar inget alls! På fyra år har jag nu fått höja sakta igen till 10 enheter (endast långtidsinsulin) med bättre HbA1c och normala blodfetter. Inte för att jag någonsin haft problem.

Undrar hur mycket insulin som behövts idag om jag inte lagt om kosten till lchf? Ca 7 enheters höjning/år om jag följt min tidigare kurva skulle betyda ca 60 enheter i dag.
Övriga förbättringar är att jag aldrig har ont i magen mera, är aldrig uppspänd. Jag är sällan trött, orkar arbeta och hålla focus långa pass, jobbar ibland 10,5 timmar på natten.

Haft årstidsbundna depressioner sedan jag var barn samt även en reaktiv depression som gjorde att jag äntligen fick behandling. Nu behöver jag endast en homeopatisk dos medicin mot det. Blodtrycket kräver mindre än hälften av medicineringen mot tidigare.

Vikten är helt stabil på den nivå jag vill att den ska vara. Ännu inga ögonbottenförändringar eller andra kända komplikationer har uppstått.
Jag är pigg och glad, aldrig hungrig. Vi klarar oss på kaffe med smör från morgonen till kvällens middag. Bra när man turistar, inga avbrott för lunch!

Tyvärr har mitt diabetesteam inte varit lika entusiastiska. De tror att jag ska få all världens problem och tokiga blodvärden. Hittills har det inte hänt.

Jag mår som en prinsessa, inget kan få mig att överge LCHF. Eller 5:2 heller, för den delen. Min sambo och jag har hållit på nu i fyra år, i stort sett utan avbrott! Någon semester/år har vi ätit alla dagar, men längtat hem till fastedagarna. På senaste tvåveckorsresan till Kanarieöarna fastade vi fyra dagar. Då är man både beslutsam och trofast sin kropp!

Ann-Therése Samuelsson