Hanna Boethius

Hanna_Boethius

Jag var 2 år när jag fick diagnosen typ 1-diabetes. Det är för 31 år sedan. Det kom nog som en chock för mina föräldrar, speciellt min mamma som var riktigt spruträdd. Ingen i familjen har det annars. Själv minns jag inte mycket av insjuknandet, förutom att jag drog ut slangen de stoppade in i näsan på mig, att jag fick välja en pyjamas ur det stora skåpet och att jag inte fick ta med mig en utav dockorna från sjukhuset jag hade lekt med.

Min barndom försöktes göras så normal som möjligt av mina underbart stöttande föräldrar. Vi åkte på resor, jag träffade vänner, jag gick i skolan och en massa olika fritidsaktiviteter. Men vad hjälper det när grunden till min diabetesvård var helt fel?

De kostråd jag fick från början var allt annat än blodsockervänliga. 60% kolhydrater till varje måltid, helst fullkornsprodukter. Drack jag lättmjölk till maten fick jag bonuspoäng. Likaså om jag åt frukt till efterrätt. Många extremt fettsnåla mål skulle det vara under dagens lopp, åtminstone sex stycken, tre huvudmåltider och tre mellanmål. Minst. Och till det många, många enheter insulin. Självklart kunde blodsockret bara bli hoppiga och svängigt av en sådan behandling. En riktig blodsockerbergochdalbana utav rang.

Så höll jag på, mer eller mindre, i 26 år. I 26 år kämpade jag (och mina föräldrar), trilskades jag och förde krig mot min egen kropp med vanlig blandad diabeteskost, alltså tallriksmodellen. Jag kan med säkerhet säga att jag provade allt för att få det hela att fungera som det skulle enligt mina olika läkare i olika länder. “Det är bara att äta det du vill och ta insulin till”. En läkare sade till och med till mig att jag skulle äta FLER kolhydrater, så att blodsockret kunde stabilisera sig. Jo, tjena. Jag provade olika dieter, olika kosttillskott, olika motionsformer, olika mediciner, olika insuliner. Inget kunde stabilisera mitt blodsocker. Jag fick stämpeln “svårinställd”, eller “brittle diabetic” i mina papper, vilket inte motiverade mig att fortsätta kämpa. En tid gav jag upp allt som hade med diabetes att göra, något som givetvis inte hjälpte mig alls. Snarare direkta motsatsen.

Jag mådde verkligen pyton under dessa år, har jag förstått nu i efterhand. Men då var det ju ett normaltillstånd för mig. Jag hade många gånger så låga blodsockervärden att jag krampade på golvet och var tvungen att räddas på olika sätt. Men även så höga värden och insulinbrist att jag fick ketonförgiftningar, DKA. Jag var nära döden många gånger, och det är ett smärre mirakel att jag fortfarande lever. Mycket tack vare diabetesvården och hur den till stor del fortfarande ser ut idag. Mitt HbA1c låg på dubbla siffror enligt procentskalan, runt 90 mmol/mol då.

Efter många om och men i livet, bland annat en svår burnout, började jag tänka på vad jag egentligen ville göra med mitt liv. Sakta men säkert kom jag fram till att jag ville jobba med kost och hälsa, och utbildade mig till kostrådgivare. Den utbildningen blev min räddning. När vi gick genom hur kolhydrater fungerar i kroppen, vad som händer och insulinets roll i det hela, pekade min lärare ut mig inför hela klassen och sa: “Och du, Hanna, producerar inte ens insulin, så om jag vore du skulle jag tänka både en och två gånger på vad jag stoppade i mig.”

Det var mitt aha-moment. Kunde det vara så enkelt? Kunde jag överleva utan alla de här kolhydraterna som jag blivit istoppad i hela mitt liv? Och VARFÖR har ingen sagt något?! Jag var arg. Besviken. Sur och ledsen. Jag kände som om hela min värld hade varit involverad i någon knepig slags konspirationsteori.

Det blev startskottet till min egen livsomvändning. Jag tog först bort allt som innehöll gluten ur kosten, och märkte direkt på blodsockret att det gick åt rätt håll. Sedan tog jag bort de andra kolhydratkällorna, så som ris, potatis, diverse fejkprodukter, allt socker… Till sist tog jag även bort det jag lärt mig var hälsosamt, men såg att var dåligt för mitt blodsocker, t.ex. quinoa, bulgur och bönor. Samtidigt började jag äta mer naturligt fett av alla dess slag. Jag började med en liberal Paleomeny, för att idag äta strikt, ketogen LCHF, som passar mig och mina blodsocker allra bäst.

Idag är mina blodsockernivåer nästintill normala, sällan över 7 mmol/l, sällan under 4 mmol/l. Mina andra värden (blodtryck, kolesterolvärden, vikt, hba1c etc) är stabila och jag har kunnat sluta med många mediciner jag tidigare hade. Jag har även kunnat minska min insulindos med 75-80% sedan jag lade mjölet & co på hyllan. Jag tar fortfarande mellan 15-24 enheter insulin om dagen, alltså ingen minimidos. Och ingen tillstymmelse till varken DKA eller kramper. Sådana resultat åstadkom jag aldrig med tallriksmodellen/GI/vanlig diabeteskost. Mitt HbA1c idag är 5,2% eller 32 mol/mol, vilket faller inom ramarna till och med för en frisk person.

Idag jobbar jag med diabetiker som är redo att hitta sin egen väg till bättre hälsa, både genom föreläsningar, privat- och gruppcoaching med Hanna Diabetes Expert (www.hannaboethius.com) och genom Smarta Diabetiker där jag även sitter i styrelsen (www.smartadiabetiker.se).

Att börja äta lågkolhydratkost är det absolut bästa jag har gjort för mig, min hälsa och min diabetes. Allt har blivit enormt mycket lättare att kontrollera, och nu vågar jag ha förhoppningar inför framtiden. Hade mina föräldrar vetat då vad jag vet idag om hur mycket kosten spelar roll när det gäller typ 1 diabetes, hade jag kunnat besparats mycket smärta och elände under årens gång.

Hanna