Jennie Wikström

Jag heter Jennie, är snart 24 år gammal och har haft diabetes typ ett i snart sex år. Jag fyller år i april och under perioden runt min 18-årsdag och nio månader framåt hände det mesta som kan hända i ens liv, bara att allting hände på samma gång. Jag övningskörde som en galning. Jag kuggade första uppkörningen av nervositet, körde om och fick det eftelängtade körkortet i juni, började jobba tre dagar senare och i korridoren krockade jag med en hård bröstkorg och upplevde kärlek vid första ögonkastet. Jag kombinerade mitt nya förhållande med att jobba heltid och samtidigt läsa det sista året på gymnasiet.

Jag har alltid varit en lättstressad människa men detta var extremt även för mig. Jag sprang runt som en skållad råtta men älskade varje sekund trots att jag jobbade eller gick i skolan mellan 08-23, ofta flera dagar i veckan.

Johan, min sambo, flyttade till en annan stad för studier så det blev massor av flygresor hit och dit samtidigt som mina föräldrar berättade att de nog skulle separera. Jag började dricka hutlösa mängder vatten och kissade tjugo gånger om dagen. Jag luktade aceton, var alldeles torr i munnen och måste ha vatten, mer vatten. Jag kunde svepa i mig en hel stor Loka-flaska med kranvatten och ändå gå och fylla på den direkt. Jag var trött. Så innerligt trött, helt slutkörd.

Ingen i min släkt har diabetes. Jo, en avlägsen släkting på pappas sida med typ ett, den enda i vår stora släkt med någon form av sockersjuka. Ingen typ tvåa alls.

Och det var diabetes jag hade när jag åkte in för att ta prover. Diabetes typ ett. Långtidssocker på 110. Blodsocker på 28 när proverna togs, 48 när jag kom in. High. High, high och pipande monitorer. I väntrummet, innan slutresultatet skulle delges mig, drack jag min sista Fanta Exotic och åt mitt sista wienerbröd för någonstans inom mig visste jag vad som väntade.
Därefter följde några snurriga dagar med sprutor, nya rutiner, massor av informationspapper och nålar och stick i magen och i låren, sömnlösa nätter och huvudvärk. En sköterska som talade om vikten att äta bra, att skippa de snabba kolhydraterna så som pasta, läsk, godis, fika, bröd.

Jag vet att jag grät när jag fick diagnosen. Det minns jag. Jag grinade så att jag inte fick luft. Läkaren frågade om han skulle ringa någon. Jag fick fram min mammas nummer och hon var där på några minuter, men det var inte därför jag var ledsen, inte för ovissheten över att ha fått en livslång sjukdom jag bara visste lite grann om, utan för att jag äntligen fick den.

Jag ska ta det från början.

Jag har älskat och ätit allt under mina första år. Det fanns ingenting jag inte kunde eller inte ville smaka på – te drack jag ur egen mugg när jag var tre. Vi har aldrig ätit godis eller läsk något ofta i vår familj så det var väl det enda jag inte åt, i och med att vi inte hade det hemma, haha.

När jag var fem år gammal var jag med om ett trauma. Badrumsdörren i sommarstugan gick i baklås och stora spindlar kröp efter väggarna och golven. Jag var övertygad om att jag skulle dö av rädsla. Att de skulle döda mig, krypa in genom näsan och munnen eller över fötterna eller över händerna som skräckslaget bankade på dörren.

Jag har fått höra av mina föräldrar att jag var en helt annan person efter att pappa fick loss dörren och de fick ut mig därifrån. Jag började stamma. Jag mådde illa efter att jag ätit godis, kissade flera gånger i timmen efter ett glas cola. Jag ringde alltid och bad om hämtning långt före kalasen var slut för att jag mådde så illa eller så var jag överenergisk och helt svettig när jag kom hem för att jag rusat runt i husen snabbast och mest av alla.

Jag grät av panik när jag blev hungrig för att jag inte kunde vänta på att pastan skulle koka klart, jag måste ha mat, nu och ett knäckebröd kändes som en frälsning. Hjärtat slutade banka. Paniken försvann. Maten intogs. Pasta och korvstroganoff. Och jag blev trött. Seg.

Det var ingen som tänkte på det, ingen som lade ihop sambanden; jag var ju inte sjuk, inte dålig, och mina symptom var inget att höja ett ögonbryn för, jag hade väl bara ätit för mycket godis eller druckit för mycket cola.

Men jag grät när jag satt hos läkaren och fått beskedet om att jag hade diabetes. Jag grät för att jag var så tacksam. Det låter hur sjukt som helst, men jag var så otroligt tacksam över att jag inte var döende och att jag äntligen fått en diagnos, av chock också, det medger jag, för jag var inte beredd på att få höra just de orden just den dagen.

Efter att ha kommit hem från sjukhuset lagade mamma broccolimos istället för ris och vitkålssallad istället för pasta. De andra åt som vanligt, men vi hade ju hört av sköterskan att det inte var bra med för mycket kolhydrater, så jag fick egen mat.

Jag läste allt vad jag kunde om vad diabetes innebar och höll mig till lågkolhydratkost för det mesta och såg hur fantastiskt blodsockret höll sig. Det var LCHF nästan hela tiden och ibland husmanskost. Det jag lärt mig är att om jag äter LCHF behövs det inget måltidsinsulin. Så har det varit i princip sedan debuten. Inga eller få kolhydrater = inget snabbverkande insulin. Bröd eller ris eller palt, mycket måltidsinsulin (eller i alla fall fyra enheter, haha).

Jag tar 10 enheter Lantus varje kväll, började på sju vid diagnosstarten. Var uppe i 16 för ett år sedan och blev alltid låg på nätterna, så jag sänkte igen. Jag har alltid ett rakt blodsocker under nätterna, även nu sex år senare. Jag glömde att ta Lantus för fyra veckor sedan, tre dagar i rad och sockret var ändå normalt och stabilt av någon konstig anledning.

I början mätte jag mitt blodsocker ofta, efter en tag nästan aldrig och när två år gått kunde det gå flera veckor eller månader utan måltidsinsulin eller blodsockermätningar för det låg alltid stabilt. Detta var när jag åt nästan bara LCHF. Mitt HbA1c har varit stabilt mellan 42 och 52 de senaste fem åren.

Jag har hittills aldrig upplevt höjningar utan att jag själv varit anledningen till dem. Jag har hittills aldrig legat på över 20 mmol/liter och inte fått ner blodsockret. Den första julen med diabetes åt jag av allting och mätte 28 i slutet av kvällen, men det gick ner snabbt med lite insulin och efter det har jag aldrig ”ätit av allting” igen och mitt blodsocker har varit stabilt. Under stress och press kan det stiga upp till 14, eller när jag är förkyld, det är sällan det går högre än så om jag, som jag nämnde, inte äter mig dit med hjälp av ett wienerbröd eller en glass utan måltidsinsulin. Och när jag är förkyld äter jag alltid massa mandariner så det är förmodligen därför sockret stiger, inte av inflammationen i sig. Körtelfeber (och halsfluss fyra gånger) har jag också haft med okej sockervärde trots att jag inte åt mat på fem dagar och red på febervågor så höga att jag inte visste var jag var.

Äter jag kolhydratrik mat nu tar jag fyra eller fem enheter snabbverkande, men behöver fortfarande inte ta någonting om jag äter LCHF. Värden under 8 eller 9 korrigerar jag aldrig så kroppen och det långtidsverkande får sköta om det, ändå är mitt hbA1c 42.

Jag känner inte igen mig i alla diabeteshistorier på internet om typ ettor och har alltid undrat om det kanske är MODY jag har, eller väldigt lång smekmånadsfas. Det har snart gått 6 år sedan debuten och jag har hittills aldrig haft besvär som går att skylla på diabetesen, tex högt blodsocker av okänd anledning – det är alltid någonting annat som GÖR att blodsockret höjer sig, inte själva diabetesen i sig (hoppas ni förstår hur jag menar), t ex stress. Om jag är stressad så får jag högt blodsocker. Slutar jag stressa, så går det ner.

Jag vet dock att jag alltid har haft diabetes.

Jag kanske inte har haft en fullt synlig och utblossad diabetes, men jag har alltid haft symptomen. Att få diagnosen var den största lättnad jag känt på 18 år. Äntligen visste jag vad det var för ”fel” med mig, varför jag aldrig kunnat äta godis eller läsk och varför jag blivit så panikslagen när jag varit hungrig.

Jag är just nu på genomresa i Australien och äter lite av varje, men glutenfri lågkolhydratkost är det bästa vi kan göra för oss själva i matväg, både för kroppen, blodsockret och de inflammationer många av oss diabetiker har. Jag kommer att återgå till LCHF så fort vi kommer hem igen och jag kommer inte att hoppa av tåget fler gånger.

Jag åt en bit hemlagad pizza efter flera månader på lågkolhydratkost och fick inte ner blodsockret under tio på tre veckor. Efter det gjordes en ögonbottenfotografering och lite/lättsam/mild (har glömt vad ordet heter på svenska) diabetesretinopati var ett faktum. Aldrig mer. Vi kan inte äta som vanligt folk. Vi ska inte äta som vanligt folk. Det är inte hållbart och det ger oss varken en frisk nutid eller en frisk framtid.

Hälsningar

Jennie Wikström