Marie Svensson

marie vansbro16

Frihet!

Hela mitt liv har varit inrutat efter när diabetesen behöver matas med insulin eller mat. Jag fick diabetes typ 1 1973, 3 år gammal.

Efter det gällde – alltid extramat med, alltid kontrollera maten som bjuds, alltid extrainsulin med, alltid blodsockermätare med. Tanken finns automatiskt där, för så har det varit så länge jag kan minnas. Funderingarna har funnits på hur det skulle vara att leva utan den där tanken. Vad skulle jag göra med all min extra tanketid?

2014 var det mesta kaos. Min kropp och mitt sinne hade kört in i väggen för många gånger. Förändringar genomfördes i min omgivning men jag var ändå så oerhört trött på den ständigt närvarande diabetestanken. Det hjälpte ju inte att tänka på blodsockret, det for ändå som en berg-och-dalbana och gjorde mig trött och uppgiven. Ständigt dåligt samvete för att jag aldrig klarade av den där balansen mellan mat och insulin.

LCHF fanns där i periferin, med en stor tveksamhet om vad det var. Av ren nyfikenhet hängde jag ändå i en Facebook-grupp med diabetiker som åt LCHF. Där någonstans väcktes insikten att det låg mer i det där med LCHF än vad jag anat. På 70-talet uppfostrades jag i långa och korta kolhydrater eller som det då pratades om krypande, gående och springande mat. Nästan som en slags föregångare till GI. Den kunskapen sitter i ryggmärgen och tillsammans med det jag nu lärde mig om LCHF insåg jag att här fanns det något mycket viktigt!

Mycket kolhydrater kräver insulin i stora mängder. Mindre mängd kolhydrater innebär mindre mängd insulin och mindre risk att det går snett. En liten dos insulin behövs alltid för så är kroppen byggd men ett medvetet minimalt intag av kolhydrater innebär att jag kan leva på min basdos. Då kan jag äta när jag vill, inte när jag måste!!! Den omöjliga tanken att jag faktiskt kan välja att äta först när jag är hungrig och då menar jag ”tom-i-magen”-hungrig! Innehåller maten mycket liten mängd kolhydrater kan jag äta den mängd jag vill utan att ständigt behöva hålla på att analysera hur mycket insulin som behövs just då.

På en vecka ändrade jag till LCHF. Tack vare erfarenheten från alla år hade jag full koll på insulin med hjälp av täta blodsockerkontroller. Jag minns inga problem med insulininställning. Dock var nog den första friheten att slippa hålla koll på närmaste toalett, min IBS försvann på ett par dagar.

Numera täcker min basdos insulin det behov jag har för att leva utan mat. Ibland behövs insulin när jag äter, ibland inte. Dock är det så att utmattning påverkar kortisolet, som påverkar blodsockret. Så svajar gör det ibland men det går inte att jämföra med innan. Det är inte bara kolhydrater som påverkar blodsockret utan också ett flertal andra hormoner i kroppen. Det har blivit tydligare och det är en lättnad att inse, för då vet jag att det inte är mitt fel pga det jag ätit.

Mitt Hba1c är 35 vilket jag är mycket nöjd med och mitt mål för det dagliga blodsockret är mellan 4 och 6,5. Detta motsvarar värdena en icke-diabetiker har. Fascinationen är fortfarande stor över hur enkelt det ändå är att hålla blodsockret där, det som var en omöjlighet på en kolhydratrik tallriksmodellskost.

För ett år sedan bekräftade den årliga ögonbottenfotograferingen att jag var på rätt väg. Den visade att de små diabetiska förändringarna i ögonens minsta blodkärl hade gått tillbaka. I ett större sammanhang inser jag att även andra diabetiska förändringar i kroppen då också bör gå tillbaka, sådana som inte går att mäta, tex påverkan på mindre blodkärl i tex njurar med flera ställen i kroppen.

En strikt LCHF-kost innebär för mig FRIHET i att leva med diabetes typ 1. Diabetesen tar inte lika stor plats längre och jag har numera verklig kontroll. Det dåliga samvetet för ett hoppande blodsocker är borta. Jag njuter numera av att äta god och näringsrik mat i den mängd jag vill när jag är hungrig. LCHF-maten passar mig och det finns en oerhörd motivation i att veta att maten är ett mycket viktigt verktyg i den dagliga kampen att hålla blodsockret jämnt. Det handlar för mig om att unna mig att äta för att må bättre både till kropp och själ.
Livet är gott!!!

Marie Svensson